DEN SYRIANSKA KEJSARINNAN

THEODORA

av Konstantinopel

Theodora och Jacob Baradaeus

                    De bysantiska kejsarnas förtryck av de Syriansk-Ortodoxa Kyrkans ledare innebar att många kyrkofäder led martyrdöden. En del av de landsförvisades medan andra fick leva under en fruktansvärd förföljelse och de övriga skingrades. Vid ett tillfälle, år 544, var umbärandena så svåra och kaotiska att det bara fanns tre biskopar kvar i hela Syriansk-Ortodoxa Kyrkan. I detta kritiska läge kom en oförtröttlig man till kyrkans försvar. Han hette Jacob Baradaeus. Han for till Konstantinopel och blev väl mottagen av kejsarinnan Theodora.

                   Theodora var dotter till en syriansk präst i Manbej i Syrien och hustru till kejsaren i Konstantinopel. Kejsarinnan hjälpte de syrianska landförvissade biskoparna och bistod de i deras lidande. Tack vare kejsarinnan Theodora blev Mar Jacob utsedd till generalbiskop. Efter sin vigning reste Mar Jacob vida omkring och tog med kraft itu med kyrkans problem. Han vigde 27 biskopar samt hundratals präster och diakaner. Före sin död den 30 juli 578 hade Mar Jacob gjort den Syriansk-Ortodoxa Kyrkan tillräckligt stark för att klara sig undan katastrof. På så sätt stärktes åter den Syriansk-Ortodoxa Kyrkans ställning tack vare den syrianska kejsarinnan Theodoras vigning av Jacob Baradaeus till generalbiskop.

Theodora som skådespelerska

                      Det var genom det skydd han gav De Blå som den tillbaka dragne byråkraten Justinianus träffade sin blivande kejsarinna Theodora. Hennes vilja hade stått under De Blås beskydd ända sedan hon var liten. De var cirkusfolk, och Theodora fick tidigt tjäna sitt levebröd som skådespelerska. Med sin blädande skönhet och lysande begåvning vann hon insteg i de högre kretsarna. Justinianus, kejsaren i Konstantinopel trotsade all etikett och gjorde henne till sin hustru. Det fick han ingen anledning att ångra. Theodoras politiska omdöme och fasta vilja att genomdriva planerna var honom till ständigt hjälp. Under Nikaupproret, då Justinianus snarast var benägen att fly från staden och uppge tronen, lätt Theodora honom förstå att hon för sin del föredrog purpurn (kejsardräkten) som svepning. Kejsaren förtod "vinken" och företog det utfall som kom att slå ned upproret.

                     De politiska partierna på Cirkus upprätthöll en oavbruten agitation; De gröna hade en dragning åt demokratin och monofysitismen, medan De blå hade aristokratiska och ortodoxa tendenser. Dessa bådas arvfiender splittrade staden och söndrade stadsdelarna. Vreden jäste på samhällets botten. Folket hade inga politiska rättigheter, men det fanns en allmän opinion. Det sjöd i hela Konstantinopel. Var det för att skatteindrivarna gick för hårt fram mot småfolket? Det var uppror på gång. Hätska rop genljöd över hela staden. Pöbeln tågade längst Mesa mot den kejserliga stadsdelen och plundrade allt i sin väg. Under Justinianus regeringstid inträffade sådana utbrott av folkligt vrede med jämna mellanrum, och det var alltid förbittrade skattebetalare som utlöste resningarna.

Uppror mot kejsaren

                    Den största och värsta upproret ägde rum i januari 532 och är känd som Nikaupproret efter rebellernas stridsrop: Seger! Det upproret fick imperiet att vackla. Under den tragiska veckan från den 11 till den 18 januari, röt stormen över Bosporen och stormbyarna piskade Gyllene hornet. Statskassan var ännu en gång tom. Justinianus, vars fälttåg slukade enorma penningsummor, påbjöd en höjning av skatterna, som var ytterst betungande. Det blev den tändande gnistan. Resningen började på Hippodromen. För en gångs skull förenade sig cirkuspartierna mot kejsaren. De interna tvistfrågorna lades åt sidan, och De blå gjorde gemensam sak med De gröna. De båda grupperna utropade en ny kejsare, en man vid namn Hypatios. Under våldsamheterna satte  man eld på staden, och elden spred sig till perefektens palats, Det heliga palatset och den första Sofiakyrkan, som hade uppförts under föregående århundraden.

                   Upprorsmännen plundrade lyxbutikerna längst Mesa. Justinianus övervägde redan att fly till Asien, men Theodora fick honom att fatta mod och styrka. Snart återförenade sig De blå med statsmakten. Och Belisarius kvävde upproret i blod. Den 18 januari täcktes Hippodromens åskadeplatser av omkring trettiotusen lik. Huvudstaden var bränd och skövlad, men östromerska riket var räddat. Allt återgick för övrigt till det normala så snart barbarerna dök upp vid gränserna. När Konstantinopel angreps förskansade man sig bakom stadsmurarna, och staden blev enad på nytt, åtminstone för en tid.

                   Vid flera tillfällen hade Donaugränsen gett vika, barbarerna hade satt sig i rörelse, asiatiska horder hade hotat staden. Averer, slaver, bulgarer........ Det mest hotfulla angreppet kom 558, när hunnerfolket kotrigurerna stod alldeles utanför stadmuren. Befolkningen greps av panik. Men Belisarius spelade än en gång rollen av försynens skickelse och slog tillbaka inkräktarna.

                    Den 14 november 565 dog Justinianus i en ålder vid 82 år. Han hade varit nära att förverkliga sin dröm; det var bara hans hårda skattetryck som hade omöjliggjort hans storvulna planer. Hans hårdföra och våldsamma huvudstad var försvagad. Dramatiska motgångar under de senaste åren, allvarliga oroligheter bland folket, för stora utgifter, allt detta hade fört riket till ruinens brand, kaos hotade. Därtill kom det hårda kriget mot sassanidiska persien under Chosroes, som Justinianus inte hade lyckats avvärja.

                   Men i denna oroliga särpräglade stad kom underverk till stånd. Kulturen och lärdomen hade tagit ett stort språng fgramåt. Utvecklingen inom konsten och litteraturen var enorm. Ett unikt rättväsende hade grundlagts med Corpus juris civilis som bland annat omfattade Digesta och Institutiones. En trettioåttaårig regeringsperiod avslutades med en seger för snillet. Även om riket också i fortsätningen måste inrikta sig på försvar, hade barbarernas angrepp slagits tillbaka. Medan västeuropa sönderslitet av folkvandringstidens stormar hade försjunkit i mörker, hade handelstaden Konstantinopel trots sina många politiska intriger och sina cirkusspel blivit på en gång kristendomens högsäte och den antika civilisationens bevarare. Staden hade förvaltat arvet från antiken, ett arv som den i sinom tid skulle komma att förmedla till västeuropa i och med renässansen.

                    Konstantinopel var nämligen med sitt läge mellan Egeiska havet, där handelsvägarna korsade varandra, en viktigt hamnstad. Hamnanläggningarna som kantade stränderna utmed Marmarasjön och Gyllene hornet myllrade av en otroligt och mångsidgt aktivitet mitt i ett obeskrivligt virrvarr av båtar och en skog av master. Gyllene hornet, vars småkrusiga, mörka vatten sträckte sig åtta kilometer inåt landet i en djup vik, utgjorde en fantastisk naturlig hamn. Denna stad var full av hantverkare och slavar som alla djupsinniga teologer och som predikar i butikerna och gåtorna.

                   "Justinianus satte Theodora på tronen som en jämbördig och oberoende medregent över imperiet", skriver Gibbon", och en trohetsed avkrävdes ståthållarna i provinserna gemensamt för Justinianus och Theodora. Den östromerska världen föll till föga för den lika snillrika som lyckosamma dottern till Acacius. Kurtisanen, som inför oräkneliga åskådare hade befläktat teatern i Konstantinopel, hyllades som drottning i samma stad av allvarliga ämbetsmän, ortodoxa biskopar, segerrika generaler och fångna monarker". Theodora , som kejsaren kallade "sin skönaste förtrollerska",  förunnades  den kanske mest häpnadsväckande karriär  som kommit någon kvinna i historien  till del. Vilka egenskaper hos henne det än var som först drog Justinianus till henne, så är det säkert att hennes begåvning för statskonst gjorde henne till fullt värdig  den ställning hon uppnådde.

                  Justinianus styrde hela det östromerska riket i 38 år, i 20 av dem med Theodora vid sin sida, och han rådgjorde med henne i varje viktigt bbeslut. Det var en tid av renässans och kraftförnyelse. Många av de forna provinserna återerövrades, och den väldiga kodifieringen av den romerska rätten, som påbörjats under Theodosius, slutfördes. Mosaikporträtten av det kejsarliga hovet i kyrkan San Vitale i Ravenna i Italien, från vilka denna detalj med Theodoras huvud är hämtad (omkr. 545), betecknar nya bysantiska stilens högblomning - en förening av Österns och Västerns konstnärliga traditioner.

Aram Baryamo