|
ARAMÉERNAS STORHETSTID -I ARAM/SYRIEN OCH ARAM-NAHARAIM/MESOPOTAMIEN- Araméerna expanderar Araméernas utvandring började på 1200-talet f Kr från den syriska öknen till Mellersta Eufrat i Aram-Naharaim och därifrån till andra delar av den bördiga halvcirkelformade regionen. Detta innebar att hela området kom att befolkas av araméerna. För att ge en tydlig bild av araméernas utvandring skall vi här gå djupare i ämnet innan vi går in på den millitärt politiska planet. Samtidigt med att araméerna stärkte sin ställning vid Mellersta Eufrat på 1000-talet f Kr började de nu tränga med stor kraft i två huvudriktningar. Det ena målet för araméernas nya expansion var Babylonien i sydöst, där en särskild grupp "kaldéerna" gjorde sig gällande, medan en ännu större ström av araméer spred sig vid samma århundraden mot nordväst, dvs mot norra Aram-Naharaim eller "Beth Aramaja" som araméerna kallade området. I Beth Aramaja upprättade araméerna sin största statsbildning, nämligen Beth-Adini. Araméerna slår sig ner även i de vidsträckta dalgångarna kring Eufrats stora bifloder i norr, Balihk och Khabor. En del av de nådde fram till Tigris nordligaste lopp. Araméerna fortsatte att erövra nordvästra delen av Aram-Naharaim, och de vände sig också längre västerut, mot Syrien. Städerna Aleppo, Hama och Karkemich krossades under araméernas stormangrepp. Expansionen fortsatte längre söderut, till "Coelesyrien" dvs landet mellan Libanon och Anti-Libanon. Slutligen erövrade de också den viktiga handelsstaden Damascus. Därmed var hela den bördiga halvcirkel-formade regionen i arameisk besittning. Palestina var besatt av araméerna mycket tidigare än 1200-talet f Kr. Mot slutet av 900-talet f Kr hade araméerna nått höjdpunkten av sin makt, och kunde nu härska i stort sett över hela det mesopotamisk-syriska området. Assyrierna var nu tvungna att stå i ständigt försvarsberedskap mot araméerna. Värsta fiende Under expansionens tid var det främst assyrierna som försökte stoppa araméernas bosättningar. Dessa barbarer som var det största hinderet, förblev de också värsta fienden och det mest hatade folket, inte bara för araméerna utan för hela befolkningen i området, under hela deras levnadstid. Trots allt motstånd araméerna mötte från assyrierna lyckades de aldrig stoppa araméernas expansion. Hela den assyriska millitära verksamheten riktades först och främst mot araméerna. Tiglatpileser I:s fälttåg för att tvinga araméerna till Eufrats västra sida var detta till ingen nytta. Tiglatpilesers skrytsamma inskrifter om segern uppnådde han aldrig några varaktiga resultat av krigen mot araméerna. Det var fullkomligt hopplöst för honom att bekämpa araméerna. Tiglatpileser vände tillbaka gång på gång som en kluven räv med svansen mellan benen. Kanibalism hos assyrierna År 1083 blev man under lång tid utan nederbörd i området, vilket ledde detta till stor hungersnöd. I Assyrien, det lilla landet på östra sidan om floden Tigris, blev svälten så svår att människokött fick duga som föda. Detta medförde att kanibalismen blev vanligt i Assyrien. Situationen förvärrades förstås av att araméerna i stora skaror trängde fram överallt. Araméernas antal ökade i området ständigt och i deras spår följde andra armeiska grupper. Efter utvandringen bildade araméerna snabbt flera stater i hela regionen och kunde nu organisera sig millitärt politiskt. Men problemmet var nu inte bara de barbariska assyrierna, utan även israeliterna. Araméernas millitära politik Araméerna och israeliterna kom tidigt i krig med varandra. Krigen mellan dessa stater berodde i början på att araméerna försvarade sina statsbildningar vid länderna i Antilibanon, Aram-Soba. Dessa krig upprepades sedermera pga att araméernas belägringar och invasioner av Israel och Juda. Rehob nämns som den förste arameiske konungen vid makten i Aram-Soba och under hans regeringstid krigade han mot Saul. Rehobs efterträdare var sonen Hadadeser. Efter det att konung Hadadeser kom till makten ville han utvidga sitt rike österut. Hadadeser kom nu i kamp mot David. Reson, grundaren av Araméerriket Det dröjde inte länge innan araméernas millitära politik överfördes genom Reson till Aram-Damascus efter det att David intog Aram-Soba. Staten Aram-Soba återtogs vid senare tid av araméerna. Reson, grundaren av araméerriket ARAM, var från början befällhavare hos Hadadeser i Aram-Soba och efterträdde Hadadeser. Reson gick över till Aram-Damascus och tog ledningen för en grupp upprorsmän och kunde sedan utropa sig till konung över Araméerriket. Reson lät nu inte Salomo vara i fred under hela sitt liv, varför han krigade mot Salomo under hela dennes regeringstid. Under ständigt politiskt-millitära kombinationer i väst och de nio arameiska konungarna i Aram-Damascus regerade förblev Aram en mäktig stat och den längsta och mäktigaste staten mot Assyrien. När araméerna ställde sig i slagordning mot Assyrien vid tre olika tillfällen krigade dem med framgång och stoppade assyrierna framryckningar de två första gångerna. Aram blev nu allt mäktigare och svingade sig upp till en allt starkare makt-ställning. Araméerna behärskade nu krigsarenan och hade den millitär politiska kontrollen i sina egna händer i fyraårhundraden. Araméerna i krig Krig i forntid beskrivs ofta mycket grymma och araméerna var under lång tid oslagbara och mycket våldsamma i sina anfall mot grannfolken. Araméernas mäktighet i krig beskrivs i litteraturen i nivå med babylonierna enligt olika litterära källor. Utan tvivel har araméerna varit ett mäktigt folk till krigare. De krig araméerna var inblandade i var främst mot Israel och Juda. Krigen mellan dessa stater utkämpades ofta i Ramot i Gilead, och staden förblev slagfältet. Under araméernas storhetstid kunde Egypten inte blanda sig i striden, men måne Assyrien som misslyckades ofta. Egypten å andra sidan upplevde en sömnperiod under denna tid. Araméerna höll samman De arameiska konungarna var många, men alla namnges inte i Gamla testamentet (GT), utan bara de i Damascusriket. De andra arameiska konungarna från övriga staterna har vi lärt känna från inskriptionerna. Kungen i Aram hade 32 kungar med sig när han var krigsmarsch, som vi kan läsa i 1 kung 20:1;20:16 och 22:31. Sammanhållningen mellan de arameiska staternas konungarna var dock ingen brist på. De arameiska konungarna gick i ett förbund med Damascusriket. Det mäktiga Aram-Damascus förblev centrum-huvudstad för Aram och Aram-Naharaim. Dess konung som nämns i GT gick alltid i spetsen för de arameiska konungarna när de marscherade ut på fälttåg. De arameiska konungar som satt vid makten och gjorde Aram och Aram-Naharaim till mäktiga stater följer i ordningen här: Reson, Hezjon, Tabrimmon, Bar Hadad I, Bar Hadad II, Hasael, Bar Hadad III och Resin. Dessa kallades vid respektive regeringstid enbart konungen av Aram. Två oslagbara härskare I araméernas millitär politiska storhetstid (1000-700 f Kr) är det Bar Hadad II och Hasael som beskrivs i litteraturen som de allra mäktigaste konungarna araméerna haft. Troligen kan detta bero på att dessa två konungar hejdade var sin gång hotet från öst. Bar Hadad II och Hasael var två mäktiga härskare och hade vunnit framgångsrika krig. Vid närmare studie av konung Hasael upptäcker man att hans storhet är inte lik någon annan arameisk konung. När Hasael låg i krig med Israel var assyriernas försök att hjälpa Israel till ingen nytta alls, han drev tillbaka assyrierna och fortsatte sitt krig mot Israel. Hasael har varit en mäktig härskare och en mycket framgångsrik krigare. För att lära känna de bättre ägnar vi större delen av innehållet dessa två härskarkonungar som har lämnat djupa spår i araméernas historia. Kriget mellan Bar Hadad II och Ahab Bar Hadad II, med tillnamnet Idri, var den sjätte konungen i ordningen i konungapalatset i Aram-Damascus och framträdde i araméernas historia på första hälften av 800-talet f Kr. I första kungaboken 20:de kapitel kan vi läsa om kriget mellan konung Bar Hadad II och Ahab. Händelsen utspelar sig någon gång under Bar Hadads regerings tid. Har man läst kapitlet kommer man troligen att minnas den väldig länge, på grund av det spel som sker mellan Bar Hadad och Israels konung. I Gamlatestamentet kallas Bar Hadad för Ben Hadad. Hebreiskans Ben är motsvarigheten till arameiskans Bar och betyder son. Här tillämpas det arameiska uttrycket. Skildringen anges på följande sätt: "Och Bar Hadad, kungen i Aram, samlade hela sin här. Han hade med sig 32 kungar och hästar och vagnar. Han drog upp och belägrade Samaria och angrep det. Och han skickade sändebud in i staden till Ahab, Israels kung och lät säga honom: Så säger Bar Hadad: "Ditt silver och ditt guld tillhör mig och det bästa du har av kvinnor och barn tillhör mig också." Israels kung svarade och sade: Som du har sagt, min herre kung: "jag själv och allt vad jag har tillhör dig." Israels kung gick med på villkoren, men trots det, var Bar Hadad inte nöjd med det och skickade åter sin tjänare till Israels kung och sade: "Så säger Bar Hadad: Jag har ju sänt till dig och låtit säga: `Ditt silver och ditt guld, dina kvinnor och dina barn skall du ge mig´. Och nu skall jag sannerligen i morgon vid denna tid sända mina tjänare till dig, för att de må genomsöka ditt hus och dina tjänares hus. Och allt som är dina ögons lust skall de ta med sig och föra bort". Denna gång gick inte Israels kung med på villkoren utan kallade nu till sig alla de äldste i landet och sade: "Märk och se hur denne traktar efter vårt fördärv. Ty när han sände till mig och begärde mina kvinnor och barn, mitt silver och mitt guld, vägrade jag ju inte att ge honom det. Alla de äldste och allt folket sade till honom: "Hör inte på honom och gör honom inte till viljes". Så svarade han då Bar Hadads sändebud: "Säg till min herre kung: Allt vad du förra gången sände bud till din tjänare om, det vill jag foga mig i. Men detta kan jag inte foga mig i". Sändebuden kom tillbaka med detta svar. Bar Hadad sände nu till honom igen och lät säga: "Må gudarna straffa mig nu och i fortsättningen, om Samarias grus skall räcka till att fylla händerna på allt det folk som följer mig". Men Israels kung sade: "Säg så: Inte må den som sätter på sig svärdet berömma sig likt den som spänner det av sig". Så snart Bar Hadad hörde detta svar, där han satt och drack med sina 32 konungar i lägerhyddorna, sade han till sina tjänare: "Gör er redo". De gjorde sig redo för att angripa Samaria. Slaget vid Karkar år 853 f Kr Bar Hadad II Idri bildade en stor koalition som leddes av Bar Hadad själv och mötte fienden, assyrierna. År 853 f Kr samlade Bar Hadad alla de arameiska staterna och ställde sig i slagordning mot Salmanaser. Detta krig som överhuvudtaget inte anges i Gamla testamentet ägde rum vid Karkar intill floden Orentes, nära Hamat i Aram. Salmanaser skryter om att han vann kriget. Enligt olika litterärakällor vände Salmanaser genast hem som en skrämd råtta med araméerna i hälarna, då han insåg att chansen för seger var liten mot Bar Hadad. Därmed hejdade araméerna den assyriska framryckningen, tom Hasaels regeringstid 842-801f Kr, då konung Hasael möter assyrierna i strid på nytt. Bar Hadad II Idri drabbades slutligen av en sjukdom men kunde tillfrisknas enligt profeten. Vilket tyvärr aldrig blev fallet. Hans son Hasael ville ha makten i Aram och gjorde slut på Bar Hadads liv. Hasael kväver sin egen far till döds och sätter sig på tronen i konungapalatset i Aram-Damascus. Därmed får Aram en ny mäktig härskare till konung.
Översikt på araméernas expansion Ur: Bra böckers världshistoria, band 2, sid 70-72. Härskarkonungen av Aram Den arameiske härskarkonungen, HASAEL DEN MÄKTIGE var den sjätte konungen i ordningen i Aram och träder fram i araméernas historia på 840-talet f Kr. Hasaels framträdande på den världspolitiska arenan har lämnat djupa spår i historien. Hasael var en framstående krigare och en av de mäktigaste konungarna bland araméerna. Denne konung var mycket hård i sina anfall mot grannfolken och vann den ena segern efter den andra. Under Hasaels regeringstid som varade i 47 år (843-797 f Kr) förblev Israel en koloni till Aram. Härdad av striderna i Ramot i Gilead mot Juda och Israel mötte härskarkonungen assyrierna i en strid med stor framgång. Hasael tar makten i Aram Hasael träder fram i historien när hans fader, konung Bar Hadad II Idri, låg sjuk. Hasael blev sänd av sin fader till profeten Elisa som befann sig vid samma tid i Aram-Damascus för att tillfråga honom vilken vändning sjukdomen skulle ta. Denna skildring kan vi läsa i 2 Kung. 8:7-15. Konung Bar Hadad sade till Hasael: "Ta gåvor med dig och gå gudsmannen till mötes, och fråga Herren genom honom om jag skall tillfriskna". Hasael tog med sig gåvor, allt det bästa som fanns i Aram-Damascus, och gick profeten till mötes och sade: "Din son Ben Hadad (Bar Hadad), kungen i Aram, har sänt mig till dig och låter fråga: "Skall jag tillfriskna från denna sjukdom?" Profeten svarade honom: "Gå och säg till honom: `Du skall tillfriskna´. Men Herren har uppenbarat för mig att han ändå skall dö".
Hasael slår tillbaka assyrierna När Hasael tagit kungamakten i Aram dirigerade han sina trupper mot Israel och intog det. För att göra sig fri från Hasael sökte Israels konung hjälp hos assyrierkungen genom att erbjuda denne en stor mängd guld. Den hjälpen var dock till ingen nytta. Konung Hasael slår tillbaka assyrierna och fortsätter att kriga mot Israel. Därmed hejdade araméerna den assyriska framryckningen för andra gången. Hasael, tog med våldsamma anfall, ifrån Jehu allt land öster om Jordan, båda länderna Gilead och Basan (2 Kung. 10:32-33). Hasael besegrade även filistéerna, och genom intagandet av Gat, (2 Kung. 12:17) fick Han kontroll över karavanvägen till Medelhavet. Härskarkonungen tågade nu mot Jarusalem i Juda, men köptes bort med alla templets skatter och allt guld som fanns i den kungliga skattkammaren (2 Kung. 12:17 och 18). Jehus efterträdare, Joahas regeringstid blev även den dyster, ty landet åtnjöt föga självständighet i hans tid på grund av att Hasael förtryckt landet så länge Joahas levde. Andra Kungabokens kap.13:7 informerar oss om hur illa Hasael gjorde Israel och anges i följande mening: "Ty Han hade inte låtit Joahas behålla mer folk än 50 ryttare, tio vagnar och 10 000 man fotfolk. Så illa förgjorde dem kungen i Aram. Han slog dem, så att de blev som damm, när man tröskar". Under Hasaels tid vid makten blev Israel praktiskttaget en koloni till Aram. Hasaels död Det är inte förundrande att Hasael kallades vid detta namn, vilket betyder "Gud har sett", Hasa betyder "har sett", el-Gud. Hasael dör när Joahas bad till Herren att rädda dem från Hasaels hand. Herren blev nådig och förbarmade sig över dem och vände sig till dem, för det förbunds skull som han hade slutit med Abraham, 2 Kung 13:23. I versen därefter kan vi läsa om Hasaels död: "Och Hasael, kungen i Aram, dog, och hans son Ben Hadad (Bar Hadad III) blev kung efter honom". Bar Hadad III, den sjunde konungen i Aram Under Bar Hadad III:s regeringstid uppmanade profeten Elisa Israels konung att skjuta segerpilen mot Aram. Profeten skickade efter båge och pilar och lät öppna ett fönster åt öster. Han lade sina händer äver Joas och uppmanade honom att skjuta en Herrens segerpil mot Aram. Joas sköt pilen och manades därpå att ta de andra pilarna och slå på jorden. Detta gjorde han, men bara tre gånger, och då blev profeten vred. Han lät förstå att konungen borde ha utfört ceremonien fem eller sex gånger. Joas hade nu bara tre segrar att hoppas på. Profetian går i uppfyllelse och Joas kunde vid tre olika tillfällen ta tillbaka de städer som den arameiske konungen Hasael i krig hade tagit från hans fader. En annan händelse som sker mellan Aram och Israel kan vi studera i 2 Kung 7:3-16. Vid denna tid råder det stor hungersnöd i Samaria. Fyra män som lider av hungersnöden beslutar för att ge sig till "arameéernas läger". Nåväl då, låt oss gå över till araméernas läger. Låter de oss leva, så får vi leva, och dödar de oss, så må vi dö". I skymningen begav de sig iväg och de kom fram till utkanten till araméernas läger, då fanns ingen människa där. Männen gick in i ett tält och åt och drack och plundrade sedan tälten på guld och silver och gömde det. När detta blev berättad i kungahuset steg då konungen upp om natten, och trodde sig att det kan vara fråga om en list. Därför sade han till sina tjänare: "Jag vill säga er vad araméerna har för händer mot oss. De vet att vi lider hungersnöd, därför har de gått ut ur lägret och gömt sig ute på marken, för de tänker att de skall gripa oss levande, när vi nu går ut ur staden, och att de skall komma in i staden (2 Kung 3:12)". Resin, den siste konungen av Aram Under konung Resins regerings tid förlorade Aram sitt oberoende. Resin blev den siste konungen, och därefter kom araméerna i Aram i skymundan i de millitärt politiska händelserna i ca femårhundraden, från 700-talet f Kr tom 200-talet f Kr. Konung Resin krigade som sist mot assyrierna när denne och Israels konung försökte få med sig Ahas i Judariket i förbund mot Assyrien. Ahas ansattes mycket hårt av konung Resin i Damascus och Peka i Israel. De båda konungarnas avsikt var att avsätta Ahas och ersätta honom mot en arame, Tabels son, då denne vägrat ingå i deras koalition mot Assyrien som vid denna tid på allvar hotade det arameiska området. Med förenade krafter ryckte Resin och Peka mot Juda. Resin erövrade hamnstaden Elat vid Röda Havet åt Aram. Därefter kom araméerna till Elat och bosatte sig där. De förbundna härarna trängde ända fram till Jerusalem, som belägrades och slog läger i Efraim. När det blev berättat i konungahuset att araméerna hade slagit läger i Efraim, då skälvde kungens och hans folks hjärtan, som skogens träd skälver för vinden, Jes 7:2. Då Judas konung vägrade att gå med i alliansen begav sig Resin och Peka i fälttåg mot honom. Detta krig, mellan staterna Aram, Israel och Juda kallas i litteratur "SYRISK-EFRAIMITISKA KRIGET". Följden av de förbundnas aktion blev att Ahas i stället sökte hjälp hos Tiglat-Pileser. Genom att underkasta sig honom räddade Ahas Juda från öde. Ahas skickade sändebud till Tiglat-Pileser, och lät säga:" Jag är din tjänare och din son. Dra hit upp och rädda mig från Arams konung och från Israels konung, ty de har överfallit mig". Ahas tog det silver och guld som fanns i kungahusets skattkamrar och sände det som gåva till Tiglat-Pileser, vilken lyssnade till Israels konung och kom till dennes hjälp. Slutsats Araméernas millitärt politiska storhetstid varade inte så länge. Efter knappt 400 år de varit med i världspolitiken faller Aram-Damascus år 732 f Kr, då konung Resin satt vid tronen. Babyloniens araméer kunde däremot leva vidare millitärt-politiskt i ca 120 år till, tom år 538 f Kr. Dessa araméer upprättade ett stort välde inom några få år. Den politik som utfördes av västsemiterna, vilka araméerna tillhör den gruppen, skillde sig avsevärd från östsemiternas. Medan stadstatsbilningen var det naturliga systemet för västsemiterna bildade östsemiterna enhetstat. Detta är kanske orsaken till Aram-Damascus fall, vilket medförde slutet på oberoendet även hos de andra arameiska staterna, med undantag konung Kilamuwas stat, Yadi med Samal som huvudstad i norra Aram. Det blev aldrig slut med araméerna i historien, knappast. Det är nu araméernas inflytande förstärks ytterligare på det kulturella planet. Den stora satsningen blev deras språk arameiska som de spred över hela området. På denna punkt höll araméerna mycket fast, och deras stora satsning de gjorde i språket ledde till att arameiskan slog inte bara igenom som talspråk i de erövrade områdena, utan utvecklade sig till ett internationellt kommunikationsmedel i den forntida världen. På så sätt kom araméerna att ge sitt bidrag till civilisationen. Vi skall ägna oss en hel del material om det arameiska språket. Trots araméernas stora insatser både på det politiska och kulturella planet har de hamnat i skuggan för historikerna. Detta på grund av att det är ytterst sparsamt källmaterial i form av inskrifter som finns bevarat från de arameiska staterna. De vetenskapliga informationerna om araméerna är hämtade från inskrifter främst hos andra folk som stötte på araméerna. Vid utgrävningen i Tell-Halaf, den forntida arameiska staten Guzana vid Efrats biflod Khabur, avtäcktes en rad arameiska reliefplattor av basalt och kalksten. Dessa täckte underlaget på Guzanas tempelpalats. Relieferna, som knappast är äldre än från 800-talet f Kr, är utförda i en mycket kraftfull stil och visar människor, djur, fantasiväsen och jaktscener. Men dessa reliefer berättar ingenting om samhällsförhållandena. Det vetenskapliga litteraturen och skulpturerna från araméerna skall de själva ha förstört en hel del. Detta i samband med deras tidiga konventering till kristendomen. De kristna araméerna ville inte bevara något historiskt material, varken litteratur eller skulpturer som förknippade dem till den förkristna tiden, vilket har skapat rotlösa känslor för dagens araméer som vill lära känna sina historiska rötter om förfäderna. Det är svårt att förstå den rädsla våra förfäder kan ha känt för att deras barnbarn skulle vända sig från den kristna tron. Grekerna och romarna gick över till den kristna tron c:a 300 år efter kristendomens födelse, och de har inte vänt sig från denna, trots att de har bevarat skulpturer och litteratur från hednisk tid. Det få källmaterial som informerar oss är av betydelse för oss för att hålla den arameiska-syrianska historien levande. Översättningen av den franska boken "Les Araméens" A Dupont-Sommer, Paris 1949, som är sammanfattad av inskrifter och biblisk litteratur underlättar för de kommande generationerna att lära känna sina förfäder. Efter att ha hamnat i skymundan i en lång period återkommer araméerna millitärt politiskt på c:a 200-talet f Kr. Araméerna organiserade sig i vissa stadstater både i Aram och Aram-Naharaim och kunde bevara sin politiska ställning till c:a 300-talet e Kr. Dessa stadstater var Orshoene med Urhai (Edessa) som huvudstad, dvs Abgarernas kungadöme i Aram-Naharaim. Den andra är konung Sanatroks stad, Hatra, och slutligen den kända syrianska drottningen, Zenobias Palmyra (Tadmor) i Aram. Här började ännu en ny politiskt epok för araméerna. Aram Baryamo |
