SYRIANERNA:

ETT FOLK MED HÖG KULTUR MEN UTAN EGET LAND IDAG

Av: Dr. Assad Sauma-Assad Syrolog

1. INLEDNING

Syrianerna är ett folk som sedan tre tusen år utan avbrott levt på sina traditionella bosättningsområden i Mellanöstern. De har gjort betydande kulturella insatser under historiens gång. De dominerade handeln längs gamla siden vägen. Deras relativt lätta språk arameiska med dess 22 alfabetiska bokstäver spreds snabbt över stora områden i Asien. Flera språk skrevs vid den tiden med syrianernas gamla, lätta alfabet. Många av världens alfabet härstammar från syrianernas gamla arameiska alfabet. Sedan 300 e.kr. lever syrianerna utan en egen stat.

Vid det osmanska rikets sönderfall efter första världskriget ville segermakterna upprätta en ny ordning i Mellanöstern. Kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien delade upp området utan hänsyn till etniska folkgrupper. De ritade en ny karta över området och skapade nya länder såsom Syrien, Irak, Libanon, Jordanien o.s.v. De gränser som drogs upp åtskiljer inga "nationalstater". Tvärtom, har gränserna dragits tvärs igenomfolkgrupper snarare än mellan dem. Mellanösterns moderna gränser har styckat syrianernas landområde och splittrat folket, som idag lever under svåra förhållanden i dessa länder.

En syriansk delegation skickades till Konferensen i Sévres 1920 i förhoppning att återfå de historiska rättigheterna i de av tradition syrianska områdena, men stormakterna förvägrade syrianerna dessa rättigheter. Sedan grundandet av de nya staterna i Mellanöstern har samtliga regimer där tvingat syrianerna att avstå från sin kultur, sitt språk och sin nationella tillhörighet. Arabisering- och turkifieringsförsöken fortsätter bland dem på högsta nivå. Så har exempelvis hundratals syrianska namn på byar, åkrar, floder, kvarter, områden, et ändrats till arabiska och turkiska namn.

2. SYRIANERNA HADE ETT ÄLDRE NAMN

Syrianerna kallades tidigare araméer och deras språk arameiska. Det äldsta bevarade dokument, där namnet Aram nämns och omtalas härstammar från 2300-talet f. Kr. De första som benämnde araméerna syrier (syrianer) var troligen grekerna på 400 talet f. Kr. Den kände grekiske geografen och historikern Strabon (död ca 23 e. Kr.) säger i sitt verk Geografi (bok 1, kap. 2, nr 34): "De som kallar sig araméer, dem kallar vi för syrier". Även i Septuagintan, den första översättningen av Gamla testamentet till grekiska, utförd på 200-talet f. Kr, var namnet ’Aram’ översatt till ’Syrien’, ’araméer’ till ’syrier’ och ’arameiska språk’ till ’syriska språk’. Septuagintan bidrog till att sprida namnet surjåje på dem som kallade sig araméer.

Araméerna själva fortsatte dock att kalla sig araméer. Men så småningom började också de bruka den grekiska benämningen syrier (syrianer) som synonym till benämningen aramé, och syriska som synonymt till arameiska.

Under de första århundradena e. Kr. övergick de flesta araméer till kristendomen. Under den perioden kallade de sig betydligt oftare syrier (surjaje/surjåje) än araméer (aramaje/åråmåje). Under senare århundradena undanträngde benämningen surjaje/surjåje (syrianer) den äldre benämningen araméer, men syrianska författare har under olika tider använt de två benämningarna som synonymer för samma folk och samma språk. Alla medeltida syrianska historiker som forskade kring syrianernas historia nämner att syrianerna tidigare kallades araméer, och deras språk arameiska.

I följande kapitel används termerna: araméer, syrier och syrianer för att beteckna samma folk.

3. ARAMÉERNA

De gamla syrianerna (araméerna) hade ett stadsstatsystem. De hade tiotals stater          spridda över ett stort område som omfattade dagens: Syrien, Libanon, Israel, Jordanien och hela södra Turkiet samt Irak och västra Iran. Detta område är känt som ’den bördiga halvmånen’ men vi kallar den Aramea. De flesta arameiska staterna hade sina egna namn med tillägget Aram, såsom Aram-Damaskus, Aram-Soba o.s.v. Även tillägg med namnet Beth är ett arameiskt namn, såsom Beth Adini, Beth Zamani, Beth Nahrin o.s.v. Efter att ha krossat det assyriska riket år 612 f. Kr. grundade babyloniska araméer i Babylon ett stort imperium, som är känd under namnen "det andra babyloniska riket" och "det kaldeiska riket" efter den arameiska stammen Kaldu. Känd från detta rike är kung Nebukadnessar som drev judarna från Palestina i exil i Babylon. Men detta mäktiga rike kunde inte bestå någon längre tid. Det underkuvades av perserna 539 f. Kr. I Gamla testamentet kan man läsa mycket om judarnas förhållande till araméer. Också judarna var araméer, speciellt under sin tidiga historia. Enligt judiska och bibliska traditioner var de stora patriarkerna Abraham, Isak och Jakob araméer (i Femte Moseboken 26:5 står det: ”Och du skall betyga och säga inför Herrens: Min fader var en hemlös aramé…”).

Under 200- och 100-talet f. Kr. återgrundade araméerna några stadsstater. De överlevde inte någon längre tid eftersom en efter en förlorade de sin självständighet på 200-talet e. Kr. Som viktiga stater bland dem räknar vi; Nabataea och dess huvudstad Petra (i dagens Jordanien), Damaskus, Emesa och Palmyra (i Syrien), Hatra, Singara ( i Irak), Edessa (Urfa) och Amed (Dyarbakir) (i Turkiet). Därefter och framtill idag har araméerna styrts av andrafolkgrupper såsom romare, perser, araber, mongoler, turkar, o.s.v. 

4. ARAMÉERNA OCH KRISTENDOM

Enligt traditionen kristnades den arameiske kungen Abgar den V "Ukåmå" (den svarte) av Edessa (Urhåy, dagens Urfa i Turkiet). Kung Abgar led av spetälska och hans läkare kunde inte bota honom. Han hade hört berättas om en vis man i Palestina (Jesus) och att denne hade verksamma botemedel mot sjukdomar. Han skickade en delegation med ett brev till Jesus och inbjöd honom till Edessa för att bota honom. Jesus svarade att han inte kunde komma till Edessa, då han hade andra uppdrag. Men han sände en av sina anhängare, Taddaeus (Mår Addai) och denna botade kung Abgar som till följd omvändes till kristendom. Hans rike Edessa blev senare ryktbar för denna händelse och för innehavet av de nämnda brev som utväxlades mellan Abgar och Jesus. Besökare från nästan alla kristna länder kom till Edessa för att se breven och kanske få en avskrift av dem. Denna händelse finns beskriven i historikern Eusebios av Caesareas Kyrkohistoria (I.13; II.1) (från 300-talet e. Kr.) Edessa blev senare ett betydande centrum för de kristna araméerna (syrianer) och sin syrianska kristna kultur liksom staden Antiokia blev center för den grekisk talande kyrkan. Den arameiska dialekten som talades i Edessa blev riksspråk i den unga arameiska (syriska) kristna kyrkan. På detta språk skrevs tusentals böcker, och det är detta språk, syrisk-arameiska, som idag används i hemspråksundervisning och kallas av några med helt fel namn ”assyriska/syrianska”.  De kristna araméerna missionerade bl.a. i Indien, Tibet, Mongoliet och Kina. Många cetralasiatiska folkgrupper såsom mongolerna och turkarna blev kristna och använde sig av de syrisk-arameiska liturgin. Efter några århundraden övergick de emellertid till islam. Benämningen syriska i Mellanöstern blev sedan helt anknuten till kristna araméer. Men i Kerala i södra Indien finns det fortfarande syriska kyrkor med 10-12 miljoner anhängare som har syrisk-arameiska som gudstjänstspråk.

På 400-500-talen började kyrkan splittras och följande arameiska kyrkor uppstod:

1. Östsyriska kyrkan (nestorianska delen). Den grundades på 400-talet, med nästan alla östra kristna araméer som anhängare (den finns i Irak och Iran, sedan 1960-talet har den splittrat i två grenar med var sin patriark, den ene i USA, och de andre i Irak).
2. syriska ortodoxa kyrkan år 451. (alla kristna araméer i väst om Eufrat var anhängare till denna och till den följande melkitiska kyrkan. Kyrkan finns idag mest i Syrien, med patriark i Damaskus)
3. Rum-ortodoxa (meklitiska) år 451, (dagens grekisk-ortodoxa i Syrien och Libanon med patriark i Damaskus).
4. Syrisk-maronitiska, på 700-talet. (i Libanon, där också patriarken har sitt säte).
5. Östsyriska (kaldeiska delen, katolska), på 1500-talet (mest i Irak med patriark i Bagdad).
6. Syrisk-katolska, på 1700-talet (i Libanon, Syrien med patriark i Libanon).
7. Grekisk-katolska, på 1700-talet (mest i Syrien och Libanon med patriark i Damaskus).
8. Protestantiska kyrkor, på 1800-talet (mest i Syrien och Libanon med överhuvud i Damaskus och Beirut).
9. Övriga religiösa etniska arameiska grupper.

5. ARAMÉERNA UNDER MEDELTIDEN

På 600-talet e. Kr dök Islam upp på det syrianska området. De kristna syrianerna underkuvades och blev underställda muslimerna som tredje klassens medborgare och tvingades betala dubbel skatt till staten medan muslimerna var befriade från skatt. De diskriminerades både ekonomisk, socialt, etniskt och kulturellt och tvingades övergå till den nya religionen för att kunna leva som fria medborgare.

Med tiden ökade det religiösa förtrycket och förföljelserna mot syrianerna och övergången till Islam ökade kraftigt. Islam upphöjde arabiskan till heligt språk och det blev nödvändigt för medborgarna att lära sig arabiska. Många syrianer som lärde sig arabiska glömde med tiden sitt syrisk-arameiska modersmål. Syrianerna lämnade sitt eget språk för att lättare kunna leva i ett muslimskt dominerat samhälle. Idag är en stor del av araméerna arabisk talande, medan en mindre del av dem kan sitt arameiska modersmål.

Fram till slutet av 1300-talet var araméerna i majoritet i Mellanöstern, men mot slutet av detta sekel erövrades området av mongolen Timur Lenk. Stora delar av den syrianska befolkningen utplånades och de överlevande blev en minoritet. Timur Lenk förstörde många kyrkor och kloster, stora ruiner av förstörda kyrkor finns fortfarande i Turabdin, speciellt i byn Hah.

Under de senaste 700 åren har syrianerna ständigt varit offer för olika religiösa massaker, mestadels verkställda av fundamentalistiska kurder och turkar. Den sista stora massakern inträffade 1915, då ca 300.000 kristna araméer dödades på det brutalaste sättet i sydöstra Turkiet.

6. ARAMEISKA SPRÅKET

Arameiska är ett av världens gamla språk som fortfarande är i bruk. Det har använts utan avbrott i 3000 år. De äldsta hittills upptäckta arameiska inskriptionerna kommer från 800-talet f.Kr. Under det första år tusendet f.Kr. talades olika arameiska dialekter på det område som går under namnet den bördiga halvmånen, eller Aramea.

Arameiskan var först arameiska folkets modersmål innan den blev vid slutet av 700-talet f.Kr. ett internationellt språk (se Gamla testamentet i Andra Kungaboken 18:26) inom diplomati och handel och fortfor i sin syriska form att vara ett kulturellt kommunikationsmedel i Mellanöstern fram till 600-talet e.Kr.

När de persiska achaemeniderna, ledda av Cyrus 539 f.Kr., erövrade Babylon och satte stopp för det arameisk-babyloniska riket, grundade de ett stort achaemenidiskt rike som sträckte sig från Indusdalen i Indien till floden Nilen i Egypten. Perserna fortsatte använda arameiskan som skriftligt kommunikationsmedel i sin administration. Arameiska hade redan varit riksspråk i det babyloniska riket och perserna var tvungna att överta det som kansli- och förvaltningsspråk i hela sitt rike. Arameiskan var då det nationella språket i Aramea och det dominerande talspråket i Mellanöstern. När Alexander den store erövrade på 300-talet hela området, gjorde han grekiskan till kansli språk. De persiska partherna däremot, som etablerade ett stort rike i de århundradena runt Kristi födelse, återinsatte arameiskan som kansli språk i sitt rike. Vid början av vår tideräkning var arameiskan i olika former det dominerande talspråket i Syrien och Iraq och de angränsande områdena.

Arameiskan utvecklade ett antal litterära (skriftliga) dialekter. De mest kända är:

palestinsk-judeisk arameiska, samaritansk arameiska, syro-palestinsk-kristen arameiska, alla dessa längs Medelhavets östra gränser, och vidare babylonisk-talmudisk arameiska, mandeisk arameiska, samt syriska i Irak och Mesopotamien.

Det syriska språket var ursprungligen den arameiska dialekten som brukades i den arameiska staten Edessa. På grund av politiska, sociala, kulturella och kyrkliga faktorer vann det arameiska språket i Edessa spridning på bekostnad av alla andra arameiska dialekter och branscher. För att skilja detta språk från alla andra nyarameiska dialekter idag kallar vi det klassisk syriska (kthåbånåjå = skrift språk). Tusentals böcker från olika perioder är skrivna på syriska. Från och med den arabisk-muslimska erövringen av Mellanöstern har syriskan trängts undan.

Syriska förekommer som undervisnings- och skrift språk trots att ingen längre använder det som talspråk hemma. Hemma talar man nyarameiska i ett par former. Det syriska språket är både rikt och fattigt. Det är rikt på så sätt att det innehåller termer för alla begrepp och vetenskapsområden som var kända under antiken och medeltiden, och är formrikt språk med goda potentiella möjligheter att utvecklas. Men det är fattigt i den mening att det lider brist på ord och termer för de moderna teknologiska uppfinningarna.

Eftersom språket är förbjudet i Mellanöstern är det svårt att utveckla det eller grunda en vetenskaplig akademi som med deltagande av alla syrianer i världen kunde hantera dessa problem.

För första gången i modern historia har syriskan getts tillfälle att undervisas fritt och officiellt – men bara i Sverige och i ämnet hemspråk. 

7. SYRIANERNA IDAG

 Det finns idag c.a 10 miljoner araméer i världen. Hälften av dem lever i Mellanöstern. De flesta finns i Syrien, Libanon och Irak, men i mindre antal i Turkiet, Iran, Jordanien, Israel-Palestina, och även Ryssland. Majoriteten är kristna men andra religioner också finns bland de såsom mandéer. De kristna har och är uppdelade i olika kyrkotillhörigheter. Syrianernas situation varierar från ett land till ett annat.

På 1930-talet krigade östsyrianerna (under namnet nestorianer och senare under assyrier) mot olika kurdiska stammar, och mot irakiska regeringen i strävan att etablera en självständig stat. Som resultat blev de lätt offer för brutala massakrer från både sidor. Idag erkänns de som etnisk grupp bara av irakiska staten som, under Saddams ledning, gav de irakiska syrianska medborgare kulturella rättigheter på 1970-talet.

 I Sydöstra Turkiet var syrianerna mer tryckta än i andra länder. Där har de kommit i kläm i kriget mellan kurderna och den turkiska staten och terroriserades av båda sidor. Under de senaste åren har tiotals syrianska högt uppsatta personligheter mördats där troligen av nationalister och fundamentalister. Även i norra Irak har flera syrianska ledare mördats.

Sedan 1960-talet utvandrar många syrianer till Amerika och Europa. De flyr undan förtrycket, förföljelserna, arabisering och diskriminering till att inte få lära sig sitt språk och sin historia. De tvingas att bli av med sin identitet och påstå att de är araber, turkar eller kurder för att kunna överleva i området. Omkring 150 000 - 200 000 syrianer lever idag i Europa. De flesta har anpassat och etablerat sig bra i dem europeiska samhällena. De betraktar de nya västerländska länderna som sina nya länder. I Sverige finns det omkring 100 000 syrianer nästan alla har lyckats med integrationen. 

OBS.

1. Denna artikel är kopierad från tidskriften Aram nr 13-14 (år 1997), sidor 35-42. Tidskriften utgavs av Arameiska Akademikernas Förbund i Sverige.
2. Andra tidskrifter och hemsidor publicerade denna artikel utan att ange författarens namn eller Aram tidskriften.