Medlemsavgifter och bidrag

Mål och Syften Artiklar Politik SpråkHistoria Konst och Kultur Historiska Bilder

Arkiv  | Länkar | Kontakta Oss |

Arameiskan som Akemenidiska rikets (ca. 550 – 330 f.kr) officiella språk

Av: Sebastian Brock och David G.K. Taylor

Arameiskan i Turkiet

Det har redan blivit tydligt att arameiska inskriptioner i dagens Turkiet är från 700-talet f.Kr. när Bar Rakkab reste ett antal inskriptioner vid Zencirli. I ungefär samma område har det dykt upp arameiska inskriptioner från den akemenidiska perioden (538-323 f. Kr.). En av dessa funnen vid Gozne 20 km norr om Mersin är en gränssten och en förbannelse är nedkallad över den som flyttar på den:

”Måtte himlarnas store Ba’al, Sahar och Shemesh (mån- och solguden) hitta honom och hans avkomma”.

En annan funnen nära Tarsus redogör för en picknick under en jaktexpedition: ’’Jag är Washonesh, Apwashis son och barnbarn till Washonesh. Min mor är Ashulkerati; ty medan jag jagade här var detta platsen där jag åt ”.

Under det akemenidiska riket var arameiskan förmodligen det största diplomatiska språket mellan de akemenidiska kungarna och de grekiska städerna i västra Mindre Asien. Den grekiske historikern Herodotos återberättar hur Dareios I (522-486 f. Kr.) när han nådde Bosporen satte upp två stelar med namnen på de nationer som tjänstgjorde i hans armé; en av dessa, säger han, var på grekiska medan den andra skrevs med ”assyriska bokstäver”. Eftersom ingen i det området hade kunnat läsa kilskriftinskriptioner (varken på akkadiska eller fompersiska) är det troligt att Herodotos menade arameiska, det internationella diplomatispråket. Samma term ”assyriska bokstäver” avsåg säkerligen arameiska hos en annan grekisk historiker, Thukydides (Historia, IV. 50) som förtäljer att åren 425/4 arresterade den atenske generalen Aristeides en persisk budbärare vid namn Artafernes som bar på ett brev från den persiske kungen Artaxerxes till Sparta (Atens fiende). Han togs till Aten där brevet översattes till grekiska. Eftersom brevet bör ha varit skrivet på läder så måste språket ha varit arameiska. Det kan omöjligt ha varit akkadiska. De senare grekiska historikerna Xenofon och Diodoros talar båda om ”syriska bokstäver” [Syria grammata) när de syftar på arameiskan i akemenidiska riket. Orsaken till detta förvirrande bruk av termerna ”assyriska-” och ”syriska bokstäver” när de menar arameiska ligger faktiskt (se kapitel 2) i att grekerna liksom egyptierna benämnde alla områden inom det tidigare Assyriska riket ”Assyrien” även då de menade till exempel Palestina och Syrien.

Ett avsnitt som sprider lite ljus över otydligheten med termen ”assyriska bokstäver” finns i det sista brevet (nr 21) i en grekisk brevsamling tillskriven den berömda atenske politikern Themistokles (c:a 524-459 f.Kr.) i vilket han ber någon skicka honom ”Iite guld- och silverkärl med inskriptioner med de gamla assyriska bokstäverna, inte de som Dareios, son till Xerxes fastställde till perserna”.

 Vilka är de två typerna av ”assyriska bokstäver?

”De yngre syftar klart på den forntida persiska kilskriften införd c:a  520 för kungliga inskriptioner. Eftersom en grek inte skulle ha kunnat se skillnad på fornpersisk kilskrift och akkadisk kilskrift står det klart att ”de gamla assyriska bokstäverna” syftar på arameiska. Arkeologiska fynd bekräftar denna slutsats (C. Nylander) för flera koppar och skålar av guld och silver med inskriptioner från västra Iran från 700 - 400-talet bär deras ägares namn skrivet antingen på arameiska eller med fornpersisk kilskrift, Guld- och silversaker av detta slag var mycket eftertraktade och bytet som togs av grekerna efter att de besegrat perserna i slaget vid Plataea år 479 f. Kr. kan mycket väl ha varit ursprunget till kärlen som Themistokles frågar efter. För de forntida grekerna betydde ”assyriska bokstäver” helt enkelt ”orientalisk skrift” vars identitet man endast kan avgöra utifrån sammanhanget där termen påträffas. Detta är förmodligen varför de grekiska författarna föredrog termen ”syriska bokstäver’ för att undvika det tidigare uttryckets otydlighet. Ett tydligt tecken på att grekiska och arameiska fungerade sida vida i åtminstone några grekiska städer i Mindre Asien är de tvåspråkiga inskriptionerna från Lykien (sydvästra Turkiet). En av dessa är en kort begravningsinskription till minne av Artimas, son till Arsapes. Som hittades på 1800-talet i Limyra, medan den andra hittades 1973 vid Xanthos vid floden Koca Cayi.

Det är egentligen en trespråkig inskription skriven på arameiska, grekiska och lykiska (det lokala språket). Texten som redogör för införandet av en ny dyrkan i staden börjar:

I månaden Siwan (maj/juni), i kung Artaxerxes första år i staden Orna, Pixodaros son Katamnos, satrapen i Karien och Lykien sa: Ornas invånare har bestämt att införa dyrkan av guden Kandawats och hans följeslagare och de har gjort Simias, Koddoris’ son, till präst”.

Inskriptionen fortsätter med att berätta att invånarna har ställt en bit jord till förfogande till den nye guden med medel som försäkrar att man kan offra ett lamm vid varje nymåne och en oxe en gång per år. Det är dock lite osäkert vilken Artaxerxes man menar, förmodligen är det Artaxerxes III, och i så fall är årtalet 358 f. Kr

Samma osäkerhet rörande vilken Artaxerxes som är involverad omger en annan viktig inskription från västra Turkiet, tidsbestämd till hans 10:e år, och funnen i Sardes: detta är en begravningstext skriven på arameiska och ett annat lokalt språk lydiska. Det arameiska namnet på Sardes är SPRD, samma namn som det bibliska Sefarad, vilket senare gav upphov till namnet ”sefarder” på judar från medeltida Spanien. Trots att Sardes säkerligen hade greker bland sin befolkning så är den enda antydan till deras närvaro i dessa inskriptioner i den sista förbannelsen som kastas på den som skadar gravstenen:

”Måtte Artemis av Koloe och Artemis av efesiema förstöra hans portvalv, hans hus, hans ägodelar, hans mark, hans vatten och allt annat han har” här är samma grekiska gudinna vars anhängare orsakade aposteln Paulus så mycket problem i Efesos (Apostlagärningarna 19:28). Ett annat arameiskt gravmonument från den akemenidiska tiden upptäcktes 1965 vid Ergili på Marmarasjöns södra kust inte långt från Istanbul:

”Dessa skildringar är av Elnaph, Ishais son; han gjorde dem hans gravmonument. Jag besvärjer er vid Bel och Nabu, du som passerar på denna väg, stör mig inte”.

Skildringarna formar en scen, precis ovanför inskriptionen, två hästar drar en vagn på vilken ett stort objekt, förmodligen Elnaphs sarkofag, ligger bakom vagnen går två personer Detta är förmodligen Elnaphs begravningståg.

 Källor:

Den dolda pärlan Vol. I Det forntida arameiska kulturarvet, kapitel 6, sid. 122 – Sebastian Brock och David Taylor.

Detaljer ur publikationer om alla arameiska inskriptioner fram till den hellenistiska perioden hittas i J.A Fitzmyer och S.A Kaufman, An Aramaic Bibliography, Part I, Old, Official, and Biblical Aramaic (Baltimore, 1992). Ett urval av de tidigare arameiska inskriptionerna (text, översättning, kommentarer) finns i J.C.L. Gibson. Textbook of Syrian Semitic Inscriptions, 2, Aramaic Inscriptions (Oxford 1975).

 | Start |