Medlemsavgifter och bidrag

Mål och Syften Artiklar Politik SpråkHistoria Konst och Kultur Historiska Bilder

Arkiv  | Länkar | Kontakta Oss |

Undersökning

Möten med det arameiska språket

en personlig berättelse

av Bengt Knutsson, docent, Lund

http://www.bethnarinkc.se/ognen01/WrInscript01.jpg

 Att Jesus språk var arameiska är det många som kännertill. Men att arameiskan fortfarande används är det färre som vet om. För min egen del var det mötet med den syrisk-ortodoxa församlingen i Jerusalem, som uppenbarade det rätta sakförhållandet. Detta skedde under första hälften av 70-talet. Jag var då direktor för Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Arameiska som historisk företeelse var i och för sig inget nytt för mig. I mer än tio år hade jag, både som student och forskare, sysslat med semitiska språk; arameiskan räknas däribland som ett av de viktigaste. Det finns många varianter av arameiska. I lund, mitt lärosäte, har man av hävd fäst uppmärksamhet vid den typ av arameiska, som i svenska akademiska kretsar går under namnet klassisk syrisk eller, om man så vill, bara syriska. Det är den syriska kristenhetens centralidiom. Med syriska som teoretiskt studium var jag förtrogen, när jag 1971 tillträdde min tjänst i Jerusalem. Snart skulle jag möta syriska i praktiken.

 JERUSALEM

Att få arbeta i Jerusalem, gemensam närmare för de abrahamitiska religion, var i sig något stort. Alltsedan tidig barndom hade Jerusalem och det Heliga Landet upptagit mina tankar. Kom därtill att adressen till Svenska teologiska Institutet var biblisk: Rehov hanevi’im, profeternas gata. Mot den poetiska adressen svarade en gammal och arkitektoniskt fängslade byggnad, som av de israeliska myndigheterna klassats som kulturminnesmärke. För första gången i mitt liv hade jag också en befattning, där jag fick nytta av mina semitiska språk: hebreiska och arabiska var verktyg i det dagliga arbetet. I tillägg till allt detta fick arameiska, i form av syriska, ny betydelse. Ty nu, också för första gången, mötte jag medlemmar av den Syrisk-ortodoxa kyrkan och förstod att syriska var ett språk som användes aktivt.

MOR MARQOS KLOSTRET

Mor Marqosklostret i Jerusalem Gamla Stad blev ett slag andligt hem för mig, och jag vann ärkebiskopen Diyosqoros Luqa Esha’yas vänskap. Han var en rik källa till information för både teologiska och språkliga spörsmål. Gång efter annan fann jag mig själv i syriskortodoxa kapellet i gravkyrkan, där mässan firades. Det var en stor sak, en i sanning märklig upplevelse, att höra recitationen av den syrisk-ortodoxa liturgin och lyssna till hymnerna sjunga med övertygelse. Detta var arameiska från gång tid. När man stod där i grottan, omsluten av arameiska, hade man känslan att komma närmare Jesus från Nasaret, vars modersmål måste ha varit arameiska (om än av galileisk typ). Diskussioner med Diyosqoros Luqa Esha’ya övertygade mig också om att det var tid att ändra mitt och mina elevers uttal av syriska från det östsyriska till det västsyriska, åtminstone när det gällde syrisk-ortodoxa texter. Följaktligen blev fyra begåvade teologistudenter vid Svenska Teologiska Institutet i

Jerusalem 1972 – tre av dem var av Lunds universitet och en från Åbo akademi – de första att bryta en gammal svensk akademisk uttalspraxis. Bekantskap med vanliga medlemmar av den Syrisk-ortodoxa kyrkan i Jerusalem uppenbarande ytterligare en sanning. Att vara Syrisk-ortodox betyder inte bara medlemskap i en särskild kristen kyrka. Det var en hel identitet: tro, livsmönster och kultur. Från Jerusalem kallades jag tillbaka till Lunds universitet för att bli docent i semitiskt språk. Detta var 1975. till min förvåning fann jag att den syrisk-ortodoxa kyrkan hade flyttat sina gränspolar norrut; syrisk-ortodoxa invandrare från Mellanöstern var redan på väg att

etablera sig i Sverige. De första immigranterna till Sverige av syrisk.ortodox tro kom från Libanon redan 1967. Inom en decinnium hade deras antal ökat avsevärt. Deras ursprung var Turabdin i sydöstra Turkiet, Qamishli i nordöstra Syrien, och andra områden i Mellanöstern.

 DEN SYRISK-ORTODOXE

PATRIARKEN I DAMASKUS

Länge har jag sett fram emot att få möta den Syrisk-ortodoxa kyrkans överhuvud. Den 5 november 1985, i samband med en föreläsningsturné i Syrien och Jordanien, mottogs jag av patriarken Ignatius Zakka Iwas i Damaskus. Under en timmas tid diskuterade  vi den Syrisk-ortodoxa kyrkan och särskilt situationen för dess medlemmar i Sverige. Med Södertälje som centrum utgör Sverige idag två syrisk-ortodoxa biskopsstift. Fastän patriarken, så försäkrade han, aktivt följde den nya syrisk-ortodoxa bosättningen i Norden, och gav den allt tänkbart stöd, kunde han inte hålla tillbaka sin oro. I det långa loppet, sade han, kommer det att bli svårt för de troende att bevara sin traditionella identitet. Därför var hans maning till de syrisk-ortodoxa som fortfarande finns kvar i mellanöster otvetydigt: Stanna kvar, utvandra inte till Europa!”. Dessa uppriktiga ord uttalade av den syrisk-ortodoxa patriarken i Damaskus belyser ett allvarligt och bitter faktum. Det är bekant för de flesta ledare av de orientaliska kyrkorna och lyder som så: Mellanösterns kristna är försvinnande samhällen.

 TJÄNSTGÖRING I ISTANBUL

Bilden av den Syrisk-ortodoxa kyrkan i Mellanöstern och dess aktuella villkor var emellertid inte fullständigt. Turkiet fanns kvar att utforska. Ganska oväntat för mig själv - när allt kommer omkring var semitist, inte turkolog - utnämndes jag till föreståndare för Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul. Under sex och ett halvt år, från 1992 till 1999, knöt jag nära kontakt med den Syrisk-ortodoxa kyrkan i Istanbul. Jag fick också tillfälle att besöka Turabdin och Mor Gabriel Klostret. Den syrisk-ortodoxa ärkebiskopen av Istanbul och Ankara är Filüksinos Yusuf Qetxn. Högkvarteret och ärkebiskopskyrkan ligger i Tarlabaäx. Filüksinos Yusuf Qetxn var alltid välkomnande och betonade vikten av nära band mellan Sverige och den Syrisk-ortodoxa kyrkan i Turkiet – när allt kommer omkring har ju ett stort antal av Sveriges syrisk-ortodoxa sina rötter i Turkiet. De syrisk-ortodoxa i Istanbul är rätt talrika. Fastän skingrade på båda sidor om Bosporen, är sammanhållningen dem emellan uppenbar. Detta beror på ärkebiskopens och hans prästers outtröttliga arbete. Det var ett sant nöje att se såväl den organisatoriska förmågan hos Filüksinos Yusuf Qetxn som hans andliga och sociala omsorg om församlingen.

  FORSKNINGSARBETE

Det var med hänsyn till det sagda, knappast överraskande när det kom en teologistuderande från Sverige som, med Svenska Forskningsinstitutet som pied-á-terre, ville göra den Syrisk-ortodoxa kyrkan i Istanbul till föremål för ett förberedande forskningsarbete inom religiös beteendevetenskap. Studentens namn var Önver Cetrez. Under sommaren 1994 gjorde han en fältstudie över kyrkans och prästens roll för den syrisk-ortodoxa menigheten i Istanbul. Född i Turabdin med kunskaper i turkiska, nyarameiska (turoyo) och syriska var han väl lämpad för uppgiften. Resultatet presenterades ett år senare vid Uppsala universitet under titeln Symbolisk verklighet och illusionistisk värld. Kyrka, präster och en maktlös minoritetsgrupp i Istanbul. Det skall också nämnas att Syrisk-ortodoxa kyrkan ingick som en del i en kurs i Istanbul, som arrangerades av Svenska Invandrarverket två år i följd, 1996 och 1997. Kursens syfte var att studera turkiska migration problem och villkoren för samexistens mellan olika grupper i Istanbul. Förutom de syrisk-ortodoxa var

dessa syriska katoliker, judar, greker, armenier och, naturligtvis, muslimer.

 TURABDIN

På många sätt var ett kort besök i Turabdin en höjdpunkt under min period i Istanbul, där jag tillbringade tre oförglömliga dagar, 4-5 februari 1995, i Mor Gabriel Klostret. Mötta vid flygplatsen i Dxyarbakxr med Malfono Isa Gülten stannade mitt ressällskap och jag först i Mardin, där den syrisk-ortodoxe prästen och författaren, Gabriel Akyüz, visade oss kirklarkyrkan. Vi bjöds på te, bröd och ost, samt sällsynt välsmakande oliver. På eftermiddagen nådde vi fram till Mor Gabriel. Ärkebiskopen Timotheos Samuel Aktaä gav oss ett

hjärtligt välkomnande. Bitter kyla utanför, och, vad det beträffar, också innanför murarna uppvägdes av varm monistisk gästfrihet och kunde inte skingra den säregna och inspirerade känslan av att vara mitt i de syrisk-ortodoxas kärnområde.

BIBELPROJEKT

Av allt märkligt jag såg i Mor Gabrielklostrea vill jag peka på ett bibelprojekt med syfte att göra en textkritisk edition av Peshitto, d.v.s. den syriska bibeln, Matteus evangelium, så berättade man för mig, var redan avslutat och tryckt. Nu var turen kommen till Markus evangelium. Sittande i Mor Gabriel mottagningsrum var Isa Gülten, Ameniel Baådaä och två assistenter sysselsatta med att noggrant jämföra och utvädra de olika syrianska text traditionerna. (1) Detta bibelprojekt på syriskortodox mark kan sägas motsvara den så kallade Leidenpeshittan, ett textkritiskt redaktionsarbete i

Holland. På vägen tillbaka till Dxyarbakxr – i hård vind, snö och regn – hade vi turen att finna skydd i Deyrulzafaran i Mardin. Abboten Ibrahim hjärtliga mottagande samt den goda lunchen vi serverades var en effektiv kontrast till det dåliga vädret. Klostrets höga rang klargjordes för mig. Under en viss period av historien var det högkvarter för det syrisk-ortodoxa patriarkatet.

 SEIDNAYA

Min personliga översikt skulle inte vara fullständig utan ett ord om mitt besök i Seidnaya den 2 juni 1998. Efter samtal med patriarken Ignatius Zakka l Iwas i Damaskus på förmiddagen återsåg jag honom i Seidnaya på eftermiddagen. Officiellt invigt den 14 september 1996 är det nya internationella syrisk-ortodoxa teologiska seminariet i Seidnaya en imponerande skapelse. Det är formellt ett kloster uppkallad efter Mor Afrem suryoyo, Efraim Syrern. Upprättande av seminariet kan ses som ett tecken på det syrisk-ortodoxa idealet att dess prästerskap skall vara akademiskt välutbildat. Emellertit patriarken var noga med att framhålla detta - är också orientalister som jag själv välkomna att bo och arbeta i Seidnaya.

 ARAMEISK SPRÅKVÅRD

Det är ett anmärkningsvärt faktum att den Syriskortodoxa kyrkan, trots varierande talspråk, har lyckats bevara klassisk syriska under nästan två tusen år. I motsats till den romersk-katolska kyrkan som har övergivit latinet som lingua sacra, men i likhet med judendomen och islam, vårdar sig den Syrisk-ortodoxa kyrkan om den Heliga Skrifts ursprungliga språk. Dessutom – analogt med Eliezer Ben Yehudas återuppväckande av hebreiska – är målet att vitalisera klassisk syriska och förvandla det till modernt skrivet och talat

kommunikationsmedel. Följaktligen, så berättade Zakka l. Iwas, är klassisk syriska det språk han använder närhelst han skriver eller talar med sitt prästerskap. Trots att han fullt ut förstår de arameiska talspråken i Mosul och Turabdin föredrar han klassisk syriska eftersom detta är den gemensamma nämnaren för alla syrisk´-ortodoxa, det arameiska språk på vilken alla syrisk-ortodoxa ber. Denna grandiosa plan att återväcka klassisk syriska stöds av syrisk-ortodoxa trosbekännare över hela världen. Det är värt att nämna att, i Sverige görs ett beundransvärt arbete för att befrämja klassisk syriska. Flera läroböcker i syriska har publicerats och ett antal flerspråkiga tidskrifter på klassisk syriska, arabiska, turkiska och svenska utges här.

 SYRISK-ORTODOXA KYRKAN BROBYGGARE

OCH ANDLIG INSPIRATÖR

Den Syrisk-ortodoxa kyrkans mission är emellertid inte begränsad till att hantera sitt eget interna arv. Tvärtom står den Syrisk-ortodoxa kyrkan stadigt i världen redo att ta sitt internationella ansvar. Så var det en gång i historien, när i en väst-östlig rörelse, de kristna araméerna var de språkliga, kulturella och vetenskapliga brobyggare mellan det klassiska arvet – det grekiska och romerska – och islamisk civilisation, då i sin utvecklingsfas. Idag har den Syrisk-ortodoxa kyrkan en annan, icke mindre betydelsefull roll att spela som

kulturkommunikatör, nu i det öst-västliga perspektivet. Väl integrerade i Sverige och andra diasporaländer i väst förblir de syrisk-ortodoxa trogna sitt orientaliska ursprung. Detta betyder att samma andliga källa som genom århundradena har inspirerat de syrisk-ortodoxa själv nu ligger öppet för varje västerlänning som önskar dricka dess vatten. Genom dialog återinförs värderingar och ideal som sedan länge gått förlorade i västliga sekulära samhällen. Fastän jag å ena sidan beklagar återlåtningen av kristna (och andra) minoritet i Mellanöstern, är jag å andra sidan, som svensk, stolt över att

så många syrisk-ortodoxa trosbekännare har valt Sverige som sitt nya hemland. Deras blotta närvaro betyder såväl rikedom som möjlighet. Jag är nämligen övertygad över att vi som människor har mycket att lära av de syrisk-ortodoxa. Trofasta mot uppenbarelsen och redo att bära vittnesbörd har de accepterat en mission, som tid, rum och omständigheter inte kan rubba. Och, vem vet? Måhända kan kontakterna mellan den Syrisk-ortodoxa kyrkan och Svenska kyrkan leda till religiös väckelse i den sistnämnda. Måhända kan Ruho dhe-qudsho, den kraft som så ofta omnämnes i den Syrisk-ortodoxa kyrkan, finna vägen tillbaka till svensk – och vad beträffar – också västlig kristendom. Och vad är då Ruho dhe-qudsho? Det är en företeelse känd som den heliga Ande.

(1) Glädjande nog har editionsarbetet framskridit. Detta kunde jag

konstatera, när Annika Svahlström från Sveriges generalkonsulat i

Istanbul, och jag var gäster i Mor Gabriel den 31 augusti och 1 september

2002. Isa Gülten överlämnade därvidlag ett tryckt exemplar av

sin och kollegornas textkritiska edition i vilken samtliga syriska evangelietexter

ingår.

Email: bengt.e.v.knutsson@telia.com

Källa: Tur Abdin, Gudstjärnas Berg, En fotoutställning

av Özgür Nizam och Hüseyin Elci

 | Start |