Mål och Syften   Artiklar  Politik  Språk  Historia  Konst och Kultur    | Länkar | Kontakta Oss |

Att våga tala klarspråk


den 13 februari 2014

Augin Aydin


Att våga tala klarspråk är en mycket viktig mekanism som skapar dialog och debatt bland människor idag. Att tala med otydliga resonemang och ståndpunkter som ger för mycket utrymme till tolkning behöver inte alltid vara av godo.

Därför kommer jag nu att försöka tala klarspråk om ett växande problem inom vår folkgrupp. Språket och dess innebörd för vårt folk, vår etniska tillhörighet, vår kyrka och inte främst vår identitet. En vis man sade en gång, "Man kan inte bygga upp en nation om man inte har ett språk som den kan vila på".

När många av våra föräldrar immigrerade till Sverige (samt andra delar av västvärlden) under 70 och 80-talet fick de en möjlighet att börja lära sig att läsa och skriva på arameiska. De som inte kunde tala språket tog initiativet att lära sig det för de insåg värdet av att kunna sitt språk. Man kan lägga detta i ett större sammanhang och belysa det faktum att, många av våra föräldrar samtidigt studerade svenska, arbetade och hade barn att försörja.

Idag ser läget annorlunda ut. De senare generationerna har hängt det arameiska språket i trädet och slutat att använda det. Språket har försvagats bland våra ungdomar och ansvaret att försöka lära sig språket är nästan obefintlig.

SOKU, Syrisk-ortodoxa kyrkans ungdomsförbund, använder sig nästan uteslutande av svenska vilket gör att våra arameiska ungdomar inte behöver ta ett ansvar att lära sig förstå och tala språket. Det är inte längre någon som sätter krav eller uppmanar ungdomar att lära sig språket. Det som en gång var, är blott ett minne av en utopi som idag håller på att utsöndras.

Våra institutioner och föreningar får idag miljonbelopp av staten som skall främja och utveckla föreningslivet och diverse aktiviteter. Att inte lägga någon möda på att låta våra ungdomar i Sverige inse nödvändigheten med att lära sig det arameiska språket, är en skandal som verkligen visar hur långt ner språket har hamnat i rangordningen.

Genom att våra föreningar (nästan) uteslutande skulle använda sig av arameiskan på sina möten, aktiviteter eller föreläsningar och verkligen betona hur viktigt språket är för existensen av vår identitet finns möjlighet att lägga en grundsten som vi kan stötta oss mot. Vi kan inte kalla oss för araméer och vara stolta över det, om vi inte kan tala eller förstå vårt eget språk. Vad finns det då att vara stolt över?

Det är aldrig försent att lära sig eller stärka sitt språk. Det är bara viljan som kan hindra en för att göra det.

Om detta mönster fortsätter kommer det inte att dröja lång tid, innan våra nästkommande generationer totalt glömmer bort språket. Eller eventuellt inte får möjligheten att lära sig det hemma, på grund av att föräldrarna inte behärskar det.

Att tala om att arameiskan håller på att dö ut är ett faktum. Det är ett faktum som jag, du och hela vår folkgrupp har orsakat. Det är aldrig försent att börja.

När staten Israel blev självständigt 1948 från Storbritannien var det inte många judar som kunde tala hebreiska. De kom från alla världens hörn till det utlovande landet. Idag talar nästan uteslutande judar i Israel hebreiska. Detta är frukten av all ansträngning och arbete som judarna lagt ner på deras språk.

När ska vårt folk börja så, så att våra barn och barnbarn kan börja skörda?

http://bahro.nu

 | Start |

Artiklarna som publiseras på denna sida representerar enbart dess författares åsikter och inte webmaster åsikt